Av Susanne Bentfors, Motala, 2013
Innehåll
Hågkomster ur mitt liv
Inledning
I en artikel publicerad i ett nummer av Hembygdsföreningens årsböcker läste jag om Bondebackas förste rustmästare, en karolin (karoliner kallades de som ingick i Karl XII:s armé) vid namn Petter Berg född 1671. Denne man var bl a med och slogs med Karl XII vid slaget vid Poltava och jag blev intresserad av hans öden och äventyr. Utifrån de faktiska uppgifter som jag funnit om Petter Berg har jag försökt levandegöra hans liv utifrån fakta jag läst in mig på om den tid och det samhälle han verkade i. Därefter följer ett fiktivt brev från Petter. Jag har tagit mig friheten att placera honom i Tobolsk, en plats där många svenska krigsfångar hamnade, samt sammanföra honom med personer som befunnit sig på samma tid och plats.
Under faktainsamlandets gång har det väckts många frågor. Hur levde man i fält? Och hur såg tillvaron ut hemma i Sverige? Hur var livet som krigsfånge hundratals mil hemifrån? Hur var det att leva i Vadstena krigsmanshus, där han tillbringade sitt liv efter hemkomsten till Sverige? Jag har försökt beskriva människors levnadsvillkor i Sverige, karolinernas situation i fält, tiden i fångenskap samt tillvaron på Vadstena krigsmanshus.
De källor jag använt mig av när det gäller Petter Berg är artiklar om Bondebacka publicerade i Motala Musei – och hembygdsförenings årsskrift Motalabygd, egna efterforskningar i släktforskningsdatabasen Arkiv digital och i landsarkivet i Vadstena samt fakta på Motala scoutkårs hemsida. För fakta om livet i Sverige och i fält på 1700-talet har jag använt mig av en rad faktaböcker, varav särskilt ska nämnas Peter Ullgrens ”Det stora nordiska kriget 1700-1721 – en berättelse om stormakten Sveriges fall”, Gunnar Strängs ”Vadstena krigsmanhus” och Alf Åbergs ”Fångars elände – karolinerna i Ryssland 1700-1723”.
Jag har inte kunnat bekräfta uppgifterna i det syneprotokoll
P
etter Berg
etter Berg
Petter Berg var rustmästare vid Östgöta infanteriregemente, Vadstena kompani. Han föddes någonstans i Östergötland 1671 och dog på Vadstena krigsmanshus 1758. Han nämns första gången i ett syneprotokoll från lönebostället Bondebacka, upprättat 14/10 1725. I syneprotokollet finns en rustmästarlängd där Petter Berg nämns som den förste rustmästaren, från 1699 eller 1700. Det är dock inte säkert att han bodde på Bondebacka. Militärerna fick en gård och en bit mark, vars utkomst de skulle leva av. Ibland brukade de jorden själva och i andra fall arrenderades marken ut. Utifrån titeln rustmästare framgår att han var befäl och inte en vanlig knekt. Han steg sedan snabbt i graderna. Befordringsgången var som följer:
Efter 13 års fångenskap i Ryssland återvände han till Sverige och Vadstena krigsmanshus 1722. Fyra år senare, den 11/1 1726, gifte han sig med änkan Marie Coyet. Vigseln är dock inte antecknad i Vadstena krigsmanshus församling, som den borde vara eftersom han ska ha kommit direkt till Krigsmanshuset, utan i Vadstena församling. Det har jag ingen förklaring till. Coyet är en adelssläkt och Marie var tidigare gift med bokhållaren på Vadstena krigsmanshus, Anders Eriksson Wetterling. Hustrun var alltså av högre börd och eftersom Petters bouppteckning visar att han ägde både guld och fastigheter var han troligen en av de gratialister som levde på egna gårdar men fick sin pension från Krigsmanshuset (av ordet gratial, som ursprungligen betyder nåd, men här syftar på pensionen från Krigsmanshuset).
Även i Maries bouppteckning framgår att hon var förmögen jämfört med många som levde på Krigsmanshuset. Egendomar hon efterlämnade bestod exempelvis av kontanta pengar, guld, silver, oförgyllt silver och tenn. Jag kan inte uttyda om hon levde på Krigsmanshuset eller på någon gård,
Mellan 1600 och 1720 var Sverige i krig i sammanlagt 75 år. Detta var givetvis kostsamt och bönderna fick dra sitt strå till stacken genom att erlägga dagsverken till adeln och senare till kronan. Under drottning Kristinas tid adlades många för att det behövdes officerare till 30-åriga kriget. Bönderna slet för adeln under närmast slavliknande former. Efter reduktionen, då Karl XI (Karl XII:s far) drog in adelns jord till kronan, fick bönderna ett något drägligare liv.
Karl XI ville ha fred men rustade upp armén och flottan för att Sverige skulle ha ett starkt försvar. För att man inte skulle vara beroende av inhyrda legoknektar införde han Indelningsverket. I samband med Indelningsverket fick söner som inte fick ärva någon gård möjlighet att ta värvning. Systemet byggde på att ett antal bönder i en rot gick samman och försörjde en soldat, mot att de blev skattebefriade. Soldaten, eller knekten som de kallades, fick då en gård, ett s.k. rotehemman att leva av, samt utrustning och en värvningspeng.. Man fick då möjlighet att gifta sig och försörja en familj.
Marken låg ofta i utkanten av allmänningen. Knekten skulle vårda torpet och sköta reparationer. Gården synades då man bytte knekt och hade han inte skött torpet kunde han få betala för detta. I Östergötland skrevs kontrakt med bönderna om att försörja ett regemente på 1200 man. För kavalleriet fanns ett system med rusthåll. Ryttare hade högre status och skulle hållas med häst och trosspojke. Detta var kostsammare och rusthållare för dessa blev därför de bönder som hade det bättre ställt.
Ryttarna skulle exercera regelbundet, både kompanivis och regementsvis. Knektarna inspekterades regelbundet av befälen. Generalmönstringsmöten hölls var tredje år och det var då knektarna fick sina knektnamn, som kunde syfta på hembygd, t ex Gran, eller egenskaper, t ex Stolt. Knektnamnet skulle vara unikt. På dessa möten kunde bönderna föreslå avsked men även knektarna kunde framföra klagomål.
För knektens hustru var livet hårt när maken var ute i kriget, då man med de större barnens hjälp fick sköta jordbruket själv. Om maken dog hade roten inget ansvar för familjen som inte fick bo kvar på rotehemmanet. Detta skulle istället få en ny knekt inom tre månader. Ett sätt att klara sig var att gifta om sig men det var naturligtvis färre män hemma i krigstid. Hustrun var dessutom tvungen att bevisa att maken dött, vilket inte var
1710 drabbades Sverige av den fruktade pesten. Lamslagna och utan kunskap om hur smittan spreds försökte man skydda sig med diverse kurer som att tända eldar och inta olika typer av dekokter. Man avlivade katter, hundar och grisar och satte smittade personer i karantän. Dessa skulle sätta ett vitt kors på dörren och de pestsmittade begravdes på särskilda kyrkogårdar.
Karantänen hjälpte dock inte, eftersom smittan inte spreds via luften utan med råttor och deras parasiter. Avlivandet av katter var i själva verket kontraproduktivt eftersom det underlättade för råttorna att sprida sig. Således fanns ingen bot och smittan spreds snabbt. Anhöriga kunde bara hjälplöst bevittna hur febern steg och bölder täckte kroppen. Döden inträdde inom tre dagar.
Man sparade allt som gick i visthusbodar inför kommande nödår, färsk mat åt man sällan. För att sprida riskerna spred man ut odlingen på olika tegar (mindre åkermarker) som byalaget ägde gemensamt. Detta kom att ändras genom diverse skiftesreformer, då vars och ens mark samlades på ett ställe. Detta var dock efter Petter Bergs tid. Barnen fick tidigt hjälpa till med arbetet hemma och skickades sedan ut för att tjäna som dräng eller piga.
1700-talet var en tid med stora klasskillnader. Det var inte bara sociala skillnader mellan stånden, utan också mellan man och kvinna, ung och gammal, sjuk och frisk. Det var skillnad i rang inom bondeklassen och i militären. Befälens status var snarast likvärdig med lågadeln medan de meniga (knektarna) som nämnts kunde vara fattiga bondsöner. Adeln hade dock fått något mindre makt i samband med reduktionen. Det förekom att adliga och ofrälse (ej adliga) personer gifte sig, men det var inte vanligt.
Kriget pågick även på hemmaplan. Östergötland var hårt drabbat, exempelvis tog sig ryssen in i Bråviken och brände Norrköping. Här förekom ett av de få upproren mot Karl XII, då de hårt tärda Norrköpingsborna ville överlämna sig till ryssen för att slippa krig, plundringar och svält. Upproret kom att straffas hårt.
Karl XII och Stora nordiska kriget 1700-1721
Livet i fält var hårt. De flesta dog inte av skador utan av umbäranden och sjukdomar som grasserade. Exempelvis spreds rödsoten (numera kallad dysenteri. Leder till feber och blodig avföring, därav namnet) snabbt i de usla hygienska förhållandena. Armén var dåligt utrustad, man svalt och frös. Exempelvis skrev överste Carl Magnus Posse efter slaget vid Holofzin, då trupperna svalt och det var den kallaste vintern i mannaminne
Kriget var till en början framgångsrikt. Man vann slag i Danmark, Polen och Estland. Berömda slag där Petter Berg deltog var t ex striden om Holofzin, nära Minsk i nuvarande Vitryssland, 1708. Här stred svenskarna mot en nära fyra gånger så stor armé. Ett annat exempel är belägringen av Thorn i Polen. Efter en svensk belägring under ett halvår intogs staden 4 oktober 1703. Då var folket i staden utsvultna. Kungen var nära att bli skjuten flera gånger, men deltog ändå i stridens hetta. Han lär ha sagt
Svensken for hårt fram och tog 4000 soldater tillfånga.
Men krigslyckan vände. En orsak var att svenskarna hade en bra anfallsteknik men en dålig försvarsteknik. Vid det omtalade slaget vid Poltava 1709 besegrades man av ryssarna, efter två månaders belägring. Vid det närliggande Perevolotjna tvingades man kapitulera och Petter Berg tillfångatogs tillsammans med nästan hela hären. Förutom 16000 soldater och officerare fängslades även 4800 civila som skrivare och fältskärer och 1600 kvinnor och barn. De flesta fördes till Moskva och intåget i Moskva, med kungens sönderskjutna bår i tåget, framskred under sju triumfportar och under musik och glam bespottades svenskarna.
Karolinerna var uppgivna och det förbättrades inte av att det spridits ett rykte om att kungen dödats. I själva verket hade han bara blivit skjuten i foten och flytt till Turkiet, där han försökte övertala sultanen att liera sig med svenskarna mot Ryssland. Det lyckades inte och efter slaget vid Bender tvingades han återvända till Sverige 1714. (Slaget kom att kallas kalabaliken i Bender efter turkiskans kalabalik, som betyder folksamling. På svenska har det fått den överförda betydelsen kaos eller tumult.) Där bestämde han sig för att anfalla Norge, vilket slutade med att han sköts till döds i Fredriksten 13 november 1718. Armén drog sig hemåt under en snöstorm där 3000 människor frös ihjäl. Kriget fortsatte till 1722. Då hade Sverige förlorat herraväldet över Östersjön med undantag för Finland. Stormaktsväldets tid var över.
Den främsta svenskstaden blev Tobolsk i Sibirien. När svenskarna kom dit var det en småstad med gator av trä, där kreatur gick lösa. Staden hade en egen församling och kyrkan och gudstron var en viktig sammanhållande faktor. Man skapade ett svenskt samhälle.
Vadstena kloster skulle kunna användas till detta. 1637 bestämde förmyndarregeringen att krigsmanshuset skulle få avkastningen av några gårdar. På 1640-talet byggdes det med ekonomisk hjälp av Drottning Kristina. Även Karl XI (Karl XII:s far) gav ett visst ekonomiskt bistånd, bl a skänkte han år 1683, 2000 daler silvermynt och det hände att privatpersoner testamenterade hemman. Dock drogs man tidvis med stora ekonomiska problem. Krigskollegiet var ansvarigt för krigsmanshuset och tillsatte tjänstemännen.
Krigsmanshuset var alltså ett hem för militärer som skadats i kriget och de kallades för gratialister. Här kunde de soldater som var över 50 år och hade varit i krigstjänst en längre tid och skött sig väl få uppehälle och boende. Där fick förstås inte alla plats, utan man fick i ansökan framhålla att man var ett särskilt ömmande fall. Man kanske var fattig och/eller ens anhöriga kunde inte ta hand om en. Många fick söka sig till fattigvården. Hustrurna fick inte bo kvar när mannen dog. En möjlighet att få stanna kvar var att gifta om sig med en annan gratialist. Barnen fick bo där tills de var 13 år. Om Petter Berg och Marie levde på Krigsmanshuset och inte på en egen gård var det bara den 6-åriga dottern som fått bo där med dem.
Förutom fysiska skador led många av psykiska sviter av sina upplevelser, det vi idag kallar posttraumatisk stress. Exempelvis berättas om en Johan Gabriel Gyllenpamp att han levde naken i ett mörkt rum, sommar som vinter i 12 år.
Hur såg då levnadsförhållandena ut? Hur var Petter Bergs vardag? Krigsmanshuset var som ett eget litet samhälle, här fanns en egen församling, fältskär och skola. Skolan bildades 1729. Det finns olika uppgifter om när kyrkan inrättades, enligt vissa uppgifter 1677 och andra källor tyder på att det var 1687. De flesta var meniga men här fanns även officerare. Det fanns inget centralkök, man hämtade maten i centrala förråd och var och en skötte sin egen hushållning. Det fanns minst 60 rum och de flesta hade öppen spis. Man kan tänka sig hur det luktade med allt matos och den bristfälliga hygienen.
Liksom i det övriga samhället på den här tiden hade man olika levnadsvillkor beroende på rang. De med högre rang fick mer mat. Exempelvis fick officerarna 12 lispund kött per år och de meniga bara 8 (ett lispund = 8,5 kg). Vissa gratialister hade egna gårdar där de levde, och fick enbart sin pension från Krigsmanshuset. Många försörjde sig på knyppling.
Antalet intagna varierade förstås beroende på hur det gick i kriget. I vissa perioder måste det varit mycket trångt. Därför fanns stränga ordningsregler som förbjöd exempelvis brännvin, tiggeri och spel om pengar och regler för att man måste ta hand om sina barn. Det var kvinnans uppgift att hålla snyggt och rent i bostäderna och i de gemensamma utrymmena. Alla skulle leva gudfruktigt och ordningsamt. Klockan tio skulle det vara tyst och ville man lämna krigsmanshuset fick man be om permission. Den som misskötte sig kunde få fängelsestraff eller förlora sitt underhåll.
De intagna begravdes på klosterkyrkogården och vissa högre officerare i klosterkyrkan.
Johan Gabriel Gyllenpamp var sergeant vid Upplands ståndsregemente och tillfångatogs liksom Petter Berg vid Poltava, kom till Krigsmanshuset samma år och överlevde Petter med fem år. En annan person Petter lär ha mött är Olof Pommerin, kapten vid Dalregementet. Han deltog vid slagen i Holofzin och Poltava och satt fängslad i Tobolsk. 1722 kom även han till Krigsmanshuset där han dog 1744. Johan Ulfsköld tillhörde samma regemente som Petter men dog på Krigsmanshuset innan Petter kom dit. Jag har däremot inga uppgifter om vilka slag han deltog i, men det är inte omöjligt att de kan ha råkats i krigstid.
Källförteckning
Almgren, Carl. Kungl. Första livgrenadjärregementets historia sjätte delen - Biografiska anteckningar om underofficerare 1682-1927. Norstedt & Söner, 1953.
Elektroniska källor
www.ssf.scout.se/folkunga/scoutkarer/motala/service/historik (2013-05-03)
· Adjutant 23/10 1703 efter slaget vid Thorn
· Sekundlöjtnant 2/1 1705 med nådig fullmakt av sergeanten Jonas Linman (sekundlöjtnant fick kontantersättning, premiärlöjtnant fick ett boställe att försörja sig på)
· Rustmästare 14/11 1706. (En rustmästare bar ansvar för vapen och utrustning.)
· Premiärlöjtnant 1706
· Sekundkapten efter slaget vid Holofzin 1708.
Petter Berg var med och slogs med Karl XII vid Poltava 1709 och där tillfångatogs han av ryssen. Han var då sårad i fot och axel.
Efter 13 års fångenskap i Ryssland återvände han till Sverige och Vadstena krigsmanshus 1722. Fyra år senare, den 11/1 1726, gifte han sig med änkan Marie Coyet. Vigseln är dock inte antecknad i Vadstena krigsmanshus församling, som den borde vara eftersom han ska ha kommit direkt till Krigsmanshuset, utan i Vadstena församling. Det har jag ingen förklaring till. Coyet är en adelssläkt och Marie var tidigare gift med bokhållaren på Vadstena krigsmanshus, Anders Eriksson Wetterling. Hustrun var alltså av högre börd och eftersom Petters bouppteckning visar att han ägde både guld och fastigheter var han troligen en av de gratialister som levde på egna gårdar men fick sin pension från Krigsmanshuset (av ordet gratial, som ursprungligen betyder nåd, men här syftar på pensionen från Krigsmanshuset).
Även i Maries bouppteckning framgår att hon var förmögen jämfört med många som levde på Krigsmanshuset. Egendomar hon efterlämnade bestod exempelvis av kontanta pengar, guld, silver, oförgyllt silver och tenn. Jag kan inte uttyda om hon levde på Krigsmanshuset eller på någon gård,
Om Petters död står i kyrkoboken
”1758 aprilis d:20 dog Capitaine och Gratialisten Herr Peter Berg (stavningen varierar i olika källor, min anm) af ålderdom och braeckelighet.”
Han var då 87 år. Marie Coyet dog fyra år senare, den 9/3 1762. Hon blev 82 år.
Livet i Sverige på 1700-talet
Mellan 1600 och 1720 var Sverige i krig i sammanlagt 75 år. Detta var givetvis kostsamt och bönderna fick dra sitt strå till stacken genom att erlägga dagsverken till adeln och senare till kronan. Under drottning Kristinas tid adlades många för att det behövdes officerare till 30-åriga kriget. Bönderna slet för adeln under närmast slavliknande former. Efter reduktionen, då Karl XI (Karl XII:s far) drog in adelns jord till kronan, fick bönderna ett något drägligare liv.
Karl XI ville ha fred men rustade upp armén och flottan för att Sverige skulle ha ett starkt försvar. För att man inte skulle vara beroende av inhyrda legoknektar införde han Indelningsverket. I samband med Indelningsverket fick söner som inte fick ärva någon gård möjlighet att ta värvning. Systemet byggde på att ett antal bönder i en rot gick samman och försörjde en soldat, mot att de blev skattebefriade. Soldaten, eller knekten som de kallades, fick då en gård, ett s.k. rotehemman att leva av, samt utrustning och en värvningspeng.. Man fick då möjlighet att gifta sig och försörja en familj.
Marken låg ofta i utkanten av allmänningen. Knekten skulle vårda torpet och sköta reparationer. Gården synades då man bytte knekt och hade han inte skött torpet kunde han få betala för detta. I Östergötland skrevs kontrakt med bönderna om att försörja ett regemente på 1200 man. För kavalleriet fanns ett system med rusthåll. Ryttare hade högre status och skulle hållas med häst och trosspojke. Detta var kostsammare och rusthållare för dessa blev därför de bönder som hade det bättre ställt.
Ryttarna skulle exercera regelbundet, både kompanivis och regementsvis. Knektarna inspekterades regelbundet av befälen. Generalmönstringsmöten hölls var tredje år och det var då knektarna fick sina knektnamn, som kunde syfta på hembygd, t ex Gran, eller egenskaper, t ex Stolt. Knektnamnet skulle vara unikt. På dessa möten kunde bönderna föreslå avsked men även knektarna kunde framföra klagomål.
För knektens hustru var livet hårt när maken var ute i kriget, då man med de större barnens hjälp fick sköta jordbruket själv. Om maken dog hade roten inget ansvar för familjen som inte fick bo kvar på rotehemmanet. Detta skulle istället få en ny knekt inom tre månader. Ett sätt att klara sig var att gifta om sig men det var naturligtvis färre män hemma i krigstid. Hustrun var dessutom tvungen att bevisa att maken dött, vilket inte var
Inte bara kriget skördade offer. Genom återkommande missväxt och hungersnöd och olika epidemier, såsom smittkoppor var medellivslängden låg. Män blev i genomsnitt 35 år och kvinnor 38. Endast hälften av alla barn nådde vuxen ålder. Därmed fanns det oftast inte far – och morföräldrar i livet som kunde hjälpa till med barnen när de vuxna arbetade. Eftersom det föddes fler barn på den här tiden var det ändå procentuellt sett många fler barn än äldre, trots att så många barn dog. På 1700-talet var siffrorna 33 % respektive 6 %. Av Marie Coyets 10 barn dog minst fyra som barn (fem barn blev vuxna och ett barn finns det inget dödsdatum antecknat för).
1710 drabbades Sverige av den fruktade pesten. Lamslagna och utan kunskap om hur smittan spreds försökte man skydda sig med diverse kurer som att tända eldar och inta olika typer av dekokter. Man avlivade katter, hundar och grisar och satte smittade personer i karantän. Dessa skulle sätta ett vitt kors på dörren och de pestsmittade begravdes på särskilda kyrkogårdar.
Städerna drabbades hårdast. Enligt Ridderstad (1914) dog i Skänninge 500 av stadens totalt 700 invånare. Det är naturligtvis svårt att få några exakta uppgifter men klart är att dödligheten var mycket hög. Östgötarna var dessutom redan hårt drabbade av hungersnöd 1710 eftersom vårfloden förstört grödorna.
Man sparade allt som gick i visthusbodar inför kommande nödår, färsk mat åt man sällan. För att sprida riskerna spred man ut odlingen på olika tegar (mindre åkermarker) som byalaget ägde gemensamt. Detta kom att ändras genom diverse skiftesreformer, då vars och ens mark samlades på ett ställe. Detta var dock efter Petter Bergs tid. Barnen fick tidigt hjälpa till med arbetet hemma och skickades sedan ut för att tjäna som dräng eller piga.
1700-talet var en tid med stora klasskillnader. Det var inte bara sociala skillnader mellan stånden, utan också mellan man och kvinna, ung och gammal, sjuk och frisk. Det var skillnad i rang inom bondeklassen och i militären. Befälens status var snarast likvärdig med lågadeln medan de meniga (knektarna) som nämnts kunde vara fattiga bondsöner. Adeln hade dock fått något mindre makt i samband med reduktionen. Det förekom att adliga och ofrälse (ej adliga) personer gifte sig, men det var inte vanligt.
Kriget pågick även på hemmaplan. Östergötland var hårt drabbat, exempelvis tog sig ryssen in i Bråviken och brände Norrköping. Här förekom ett av de få upproren mot Karl XII, då de hårt tärda Norrköpingsborna ville överlämna sig till ryssen för att slippa krig, plundringar och svält. Upproret kom att straffas hårt.
Religionen hade en stor betydelse i människors liv. Kungen var utsedd av Gud, man såg nederlag och framgångar som tecken från Gud. Man skulle leva gudfruktigt och sedesamt, i fält som hemma. Prästerna genomförde husförhör då man skulle bevisa att man kunde Luthers lilla katekes. 1686 års kyrkolag fastslog att präster och klockare skulle undervisa barnen i att läsa.
Karl XII och Stora nordiska kriget 1700-1721
Det har skrivits mycket om Karl XII och det finns många infallsvinklar på hans styre. Var han en despot eller hjälte? Liksom sin far var han envåldshärskare av Guds nåde. Klart är i alla fall att han är en mycket viktig gestalt i svensk historia. 15 år gammal blev han regent över en av Europas viktigaste stormakter, med landområden spridda runt Östersjön. Men det innebar också att riket var svårt att försvara. 1700 anfölls riket av Danmark, Polen och Ryssland. Det ekonomiska läget var dåligt redan vid krigsutbrottet. Statskontoret räknade ut att ekonomin skulle kollapsa om Sverige drogs in i kriget. Kungen valde att införa en rad extraskatter och privatpersoner lånade ut pengar. Sverige hade en lång tradition av krig sen 1600-talets stormaktstid, kriget var helt enkelt vardag. Men det Stora nordiska kriget kom att skörda över 200 000 människoliv i fält, varav många dog av svält och sjukdomar. Många frös också ihjäl. Hungersnöd och pest krävde mängder av människoliv hemmavid. Den här perioden kom att kallas den stora ofredens år.
Livet i fält var hårt. De flesta dog inte av skador utan av umbäranden och sjukdomar som grasserade. Exempelvis spreds rödsoten (numera kallad dysenteri. Leder till feber och blodig avföring, därav namnet) snabbt i de usla hygienska förhållandena. Armén var dåligt utrustad, man svalt och frös. Exempelvis skrev överste Carl Magnus Posse efter slaget vid Holofzin, då trupperna svalt och det var den kallaste vintern i mannaminne
”Gud vet vad vi hava utstått i denna marschen, och ingen människa är hemma i husen. Jag kan försäkra dig att ingen har fått köpa en beta bröd eller dricka något. Säden är omogen och helt grön. Om icke Gud hjälper oss snart, är det ute med oss.” (Åberg, s.26)
Det fanns kvinnor och barn med i fält. En del sålde öl och tobak. Det fanns även pigor och tvätterskor. En del hade med sig fru och barn, främst soldater. Hustrur till högre officerare kom främst på besök i lugnare perioder. Kungen var kluven i inställningen till detta. En släkting till Petter Bergs blivande fru, Gustaf Wilhelm Coyet, kapten vid svenska ståndsdragonerna, skrev om kvinnor i fält och menade att kvinnorna skulle sova för sig, av ordnings och – sedlighetsskäl. Huruvida det efterlevdes kan man ju fråga sig. Kanske levde Petter Berg med någon kvinna i fält. Enligt vad som är känt, hade han ingen hustru hemma i Sverige.
Kriget var till en början framgångsrikt. Man vann slag i Danmark, Polen och Estland. Berömda slag där Petter Berg deltog var t ex striden om Holofzin, nära Minsk i nuvarande Vitryssland, 1708. Här stred svenskarna mot en nära fyra gånger så stor armé. Ett annat exempel är belägringen av Thorn i Polen. Efter en svensk belägring under ett halvår intogs staden 4 oktober 1703. Då var folket i staden utsvultna. Kungen var nära att bli skjuten flera gånger, men deltog ändå i stridens hetta. Han lär ha sagt
"där mina soldater blifwa, där vill jag också bli." (Ullgren, s.114)
Svensken for hårt fram och tog 4000 soldater tillfånga.
Men krigslyckan vände. En orsak var att svenskarna hade en bra anfallsteknik men en dålig försvarsteknik. Vid det omtalade slaget vid Poltava 1709 besegrades man av ryssarna, efter två månaders belägring. Vid det närliggande Perevolotjna tvingades man kapitulera och Petter Berg tillfångatogs tillsammans med nästan hela hären. Förutom 16000 soldater och officerare fängslades även 4800 civila som skrivare och fältskärer och 1600 kvinnor och barn. De flesta fördes till Moskva och intåget i Moskva, med kungens sönderskjutna bår i tåget, framskred under sju triumfportar och under musik och glam bespottades svenskarna.
Karolinerna var uppgivna och det förbättrades inte av att det spridits ett rykte om att kungen dödats. I själva verket hade han bara blivit skjuten i foten och flytt till Turkiet, där han försökte övertala sultanen att liera sig med svenskarna mot Ryssland. Det lyckades inte och efter slaget vid Bender tvingades han återvända till Sverige 1714. (Slaget kom att kallas kalabaliken i Bender efter turkiskans kalabalik, som betyder folksamling. På svenska har det fått den överförda betydelsen kaos eller tumult.) Där bestämde han sig för att anfalla Norge, vilket slutade med att han sköts till döds i Fredriksten 13 november 1718. Armén drog sig hemåt under en snöstorm där 3000 människor frös ihjäl. Kriget fortsatte till 1722. Då hade Sverige förlorat herraväldet över Östersjön med undantag för Finland. Stormaktsväldets tid var över.
Några fångar blev kvar i Moskva där de fick arbeta med att bygga fästningar, men de flesta fördes till olika platser i Sibirien, främst Tobolsk som kom att bli den främsta ”svenskstaden”. Knappt en fjärdedel kom att återvända till fäderneslandet. I fångenskap rådde olika villkor. Officerare fick fri bostad och levde på självförsörjning. Det hände också att de fick ekonomisk hjälp hemifrån. Meniga och underofficerare fick utföra slavliknande sysslor. Ryssen hade äntligen fått tillgång till Östersjön och svenskarna var med och byggde Rysslands nya huvudstad S:t Petersburg. En man av släkten Coyet, Carl Fredrik, ritade kartor över staden som finns bevarade. Fångkontoret i Moskva skulle hjälpa fångarna, men det fungerade dåligt i praktiken. Svenska myndigheter tog inte sitt ansvar och organisationen var bristfällig. De officerare som hade familj fick inte mer pengar än de utan familj utan fick försörja sig så gott de kunde. Vissa arbetade i gruvor och på fästningar. Människor med kunskap försörjde sig som apotekare, kartritare, lärare m.m. Många svenskar var med och utforskade Sibirien. Men många svalt.
Den främsta svenskstaden blev Tobolsk i Sibirien. När svenskarna kom dit var det en småstad med gator av trä, där kreatur gick lösa. Staden hade en egen församling och kyrkan och gudstron var en viktig sammanhållande faktor. Man skapade ett svenskt samhälle.
I staden levde inte bara svenskar utan även förvisade ryssar. Här rådde ett hårt klimat med upprepade bränder, utbrett fylleri och grova våldsbrott. Hembränning var förbjudet, bränneriet var en statlig angelägenhet. Men många bröt mot förbudet. Att bränna och sälja till krogarna var ett sätt att försörja sig och man tog risken att bli hårt straffad. Det förekom ett antal bränder, 1712 startades en stor brand som förstörde 140 gårdar. Det ledde till ett upplopp mot svenskarna, som jagades och misshandlades grovt.
V
adstena krigsmanshus
adstena krigsmanshus
Då klostret i Vadstena lagts ner uppstod frågan vad man skulle göra med byggnaderna. Hertig Karl påtalade redan i slutet av 1500-talet att klostret borde få någon användning. På 1600-talet bildades s.k. invalidhem på olika platser, eftersom så många officerare och soldater skadats i krig och inte kunde försörja sig. På dessa kunde även deras familjer bo. Gustav II Adolf föreslog 1622 att
Krigsmanshuset var alltså ett hem för militärer som skadats i kriget och de kallades för gratialister. Här kunde de soldater som var över 50 år och hade varit i krigstjänst en längre tid och skött sig väl få uppehälle och boende. Där fick förstås inte alla plats, utan man fick i ansökan framhålla att man var ett särskilt ömmande fall. Man kanske var fattig och/eller ens anhöriga kunde inte ta hand om en. Många fick söka sig till fattigvården. Hustrurna fick inte bo kvar när mannen dog. En möjlighet att få stanna kvar var att gifta om sig med en annan gratialist. Barnen fick bo där tills de var 13 år. Om Petter Berg och Marie levde på Krigsmanshuset och inte på en egen gård var det bara den 6-åriga dottern som fått bo där med dem.
Förutom fysiska skador led många av psykiska sviter av sina upplevelser, det vi idag kallar posttraumatisk stress. Exempelvis berättas om en Johan Gabriel Gyllenpamp att han levde naken i ett mörkt rum, sommar som vinter i 12 år.
Hur såg då levnadsförhållandena ut? Hur var Petter Bergs vardag? Krigsmanshuset var som ett eget litet samhälle, här fanns en egen församling, fältskär och skola. Skolan bildades 1729. Det finns olika uppgifter om när kyrkan inrättades, enligt vissa uppgifter 1677 och andra källor tyder på att det var 1687. De flesta var meniga men här fanns även officerare. Det fanns inget centralkök, man hämtade maten i centrala förråd och var och en skötte sin egen hushållning. Det fanns minst 60 rum och de flesta hade öppen spis. Man kan tänka sig hur det luktade med allt matos och den bristfälliga hygienen.
Liksom i det övriga samhället på den här tiden hade man olika levnadsvillkor beroende på rang. De med högre rang fick mer mat. Exempelvis fick officerarna 12 lispund kött per år och de meniga bara 8 (ett lispund = 8,5 kg). Vissa gratialister hade egna gårdar där de levde, och fick enbart sin pension från Krigsmanshuset. Många försörjde sig på knyppling.
Grationalisterna bodde i nunnebostaden och de anställda i munkklostret, som först var i dåligt skick. Detta kom senare att rustas upp, t ex byggdes på 1760-talet en andra våning. Huset beboddes då av inspektorn Johan Ludvig Häger och hans hustru Katarina Maria Swedenstierna, som var högre ståndspersoner och förmodligen ville ha en praktfull, representativ bostad. Näst i rang efter inspektorn kom bokhållaren.
Marie Coyet var tidigare gift med bokhållaren Anders Eriksson Wetterling (som också var kanslist i krigskollegium). De fick tio barn. Dottern Anna Elisabet Wetterling kom att gifta sig med krigsmanshuspastorn Olof Beckmark. En av de mest kända inspektörerna var inspektor Magnus Strålenhielm. Han försvarade de intagnas rättigheter och rustade upp de förfallna trädgårdarna. Han blev kritiserad av Vadstenaborna för att ”krigsbussarna” köpte upp allt smör och all ost, så stadsborna blev utan och ville stänga krigsmanshuset.
Marie Coyet var tidigare gift med bokhållaren Anders Eriksson Wetterling (som också var kanslist i krigskollegium). De fick tio barn. Dottern Anna Elisabet Wetterling kom att gifta sig med krigsmanshuspastorn Olof Beckmark. En av de mest kända inspektörerna var inspektor Magnus Strålenhielm. Han försvarade de intagnas rättigheter och rustade upp de förfallna trädgårdarna. Han blev kritiserad av Vadstenaborna för att ”krigsbussarna” köpte upp allt smör och all ost, så stadsborna blev utan och ville stänga krigsmanshuset.
Antalet intagna varierade förstås beroende på hur det gick i kriget. I vissa perioder måste det varit mycket trångt. Därför fanns stränga ordningsregler som förbjöd exempelvis brännvin, tiggeri och spel om pengar och regler för att man måste ta hand om sina barn. Det var kvinnans uppgift att hålla snyggt och rent i bostäderna och i de gemensamma utrymmena. Alla skulle leva gudfruktigt och ordningsamt. Klockan tio skulle det vara tyst och ville man lämna krigsmanshuset fick man be om permission. Den som misskötte sig kunde få fängelsestraff eller förlora sitt underhåll.
De intagna begravdes på klosterkyrkogården och vissa högre officerare i klosterkyrkan.
Trots den dåliga form många var i och de förhållanden man levde under hände det att man blev mycket gammal. Petter blev med sina 87 år inte den äldsta intagna. Exempelvis dog löjtnant Johan Ulfsköld 1720 i en ålder av 96 år. Den tidigare nämnde Johan Gabriel Gyllenpamp var vid sin död 1763 90 år. Rekordet torde utgöras av menige Hans Kristoffersson som avled 1702 i en ålder av 112 år! Då hade han hunnit med tre giftermål.
Johan Gabriel Gyllenpamp var sergeant vid Upplands ståndsregemente och tillfångatogs liksom Petter Berg vid Poltava, kom till Krigsmanshuset samma år och överlevde Petter med fem år. En annan person Petter lär ha mött är Olof Pommerin, kapten vid Dalregementet. Han deltog vid slagen i Holofzin och Poltava och satt fängslad i Tobolsk. 1722 kom även han till Krigsmanshuset där han dog 1744. Johan Ulfsköld tillhörde samma regemente som Petter men dog på Krigsmanshuset innan Petter kom dit. Jag har däremot inga uppgifter om vilka slag han deltog i, men det är inte omöjligt att de kan ha råkats i krigstid.
Mot slutet förföll byggnaderna och gratialisterna sågs tigga på gatorna och
”fylleri och osedlighet frodades” (Sigurdson och Zacrisson, 2012, s.136)
1783 lades krigsmanshuset ner och gratialisterna fick hädanefter enbart ett kontant stöd. Byggnaderna kom att användas för veneriskt smittade. Numera hyser byggnaden klostermuseum och utanför, på kyrkogården, finns en minnessten över karolinerna.
Källförteckning
Skriftliga källor
Almgren, Carl. Kungl. Första livgrenadjärregementets historia sjätte delen - Biografiska anteckningar om underofficerare 1682-1927. Norstedt & Söner, 1953.
Behre, Göran, Lars-Olof Larsson, och Eva Österberg. Sveriges historia 1521-1809 - stormaktsdröm och småstadsrealiteter. Almqvist & Wiksell, 1997.
Furuhagen, Birgitta (red.). Äventyret Sverige - en ekonomisk och social historia. Bra Böcker, 1993.
Kleberg, Johan. Krigskollegiihistoria - biografiska anteckningar 1630-1865. u.d.
Larsson, Irma. ”Bondebackas första rustmästare.” i Motalabygd 1971. Motala Musei - och hembygdsförening, u.d.
Ridderstad, Anton. Östergötlands historia - från äldsta till nuvarande tid. Stockholm, 1914.
Sigurdson, Julia, och Sune Zahrisson. Aplagårdar och klosterliljor - 800 år kring Vadstena klosters historia. Artos och Norma, 2012.
Sjöö, Einar. Strövtåg i hembygden. u.d.
Sträng, Gunnar. Vadstena krigsmanshus. BM-förlaget, 1981.
Ström, Gunilla. För kung och fosterland - om soldater och ryttare i Tjällmo 1720-1901. Finspång, 2010.
Söderström, Göran (red.). 600 år i Vadstena. Stockholmia förlag, 2000.
Ullgren, Peter. Det stora nordiska kriget 1700-1721 - en berättelse om stormakten Sveriges fall. Prisma, 2008.
Åller, Conrad. ”Bondebacka.” i Motala socken, av Conrad Åller. u.d.
Bilder
Egna bilder (med bildtext), samt bilder från Clipart.
Elektroniska källor
www.ssf.scout.se/folkunga/scoutkarer/motala/service/historik (2013-05-03)
Arkiv digital
Vadstena, nådens år 1758
Hågkomster ur mitt liv
Så skönt att få sitta ned en stund i lä här i solen utanför Krigsmanshuset. Det är bara mars men solen värmer skönt. Jag är så trött och det värker i mina gamla skador i axel och fot. Jag äger flera fastigheter i slottskvarteren där jag levt i många år av min gratial från Krigsmanshuset. Men min kära hustru Marie, född Coyet, närmar sig också åttio år och orkar inte ta hand om mig.
Men jag lever gott här och har allt jag behöver. Som befäl har jag fler förmåner, men larmet i salarna gör mig trött. Barn, åldringar, sinnessjuka och suputer larmar och står i. Här har jag många kvällar suttit och språkat med min vän Olof Pommerin. Vi har gemensamma minnen från slagen vid Holofzin och Poltava och från fångenskapen i Sibirien. Han anlände liksom mig hit till Vadstena anno 1722. Nu är han död sedan fjorton år och jag saknar honom ofta.
Jag känner på mig att det snart är min tur att möta Herren och vill passa på att nedteckna hågkomster ur mitt liv som karolin – i salig konungen Karl XII:s fälttåg i Europa. Det är nu trettiosex årtal som passerat sedan jag återvände till mitt hemland och till Östergötland. Då hade jag tillbringat ett tjugotal år i fält och i fångenskap i Sibirien efter det förödande slaget vid Poltava. Krigsåren har fått benämningen Nordiska kriget men i folkmun kallas det Den stora ofredens år. För mig och många andra är det år jag vill glömma, fasansfulla krigsupplevelser, svält, sjukdom och förnedring. Jag längtade så det värkte i bröstet hem till mitt vackra Östergötland och tänkte ofta på gården Bondebacka i
Anno 1726, en kall dag i januari, vigdes jag samman med Marie, som var änka efter bokhållaren på Krigsmanshuset, Anders Eriksson Wetterling. Hon var en adelskvinna som levt ett bekvämt liv jämfört med de intagna på Krigsmanshuset men bar på sorgen efter alla barnen som Gud kallat hem i förtid. Men hon hade fem barn i livet. Jag blev särskilt förtjust i lilltösen Anna, som inte var fyllda sex år vid vigseln. Idag är hon snart fyrtio år och har många egna barn. Det är inte brukligt för karlar att fästa sig så vid de små, det är ju ett kvinnogöra, men jag fick aldrig några egna barn innan kriget och i fält såg jag så många barn lida att jag inser hur bräckligt livet är.
Jag kan ändå känna mig stolt över mina insatser för Sverige. Allt som händer är Guds mening och konungen är utsedd av Gud, så jag har alltid sett det som en ärofull plikt att strida för mitt land. Min relativa ungdom och fosterlandskänsla höll mig uppe i krigs
tid och till en början kändes det som vi var oslagbara. Jag steg i rang, efter slaget i Thorn i Polen utsågs jag till exempel till adjutant. Efter ett halvt års belägring kunde vi inta fiendens stad. Vad vi helst glömmer är hur män, kvinnor och barn svalt, hur hårt svensken for fram mot fienden och tog tusentals soldater till fånga. Jag var även med och stred i slaget vid Holofzin i Vitryssland. Det var efter detta jag fick titeln kapten. Men många av mina närmaste svalt eller frös ihjäl. Det var en fruktansvärd köld och ingenstans kunde vi få tag i något att äta eller dricka. Det var nästan omöjligt att hålla sig ren och smutsen och stanken var värre än något jag varit med om tidigare. Jag minns särskilt en natt då jag vaknade utan känsel i händer och fötter efter att ha sovit på marken med bara min rock över mig. Jag lossade försiktigt filten som låg över mannen närmast mig, han hade frusit ihjäl. Filten var också fläckad av blod och träck, eftersom han led av rödsot. Jag bad till Gud att jag inte skulle ha smittats och att jag skulle hitta något att äta under dagen. Det visade sig dock att min tid inte var kommen, utan jag fullgjorde min plikt ända tills allt var över året därefter.
1706 hade jag blivit utsedd till rustmästare, vilket innebar att jag
Så kom då anno 1709, ett år som för alltid lämnat ärr i staten Sveriges historia. Vi var många tappra män som lagt våra händer villkorslöst i konungens och stormakten Sveriges armé. Vi led men vi gjorde det för Sverige, och det gav framgång. Framgångarna, kär
leken till konungen och känslan av att vara en del av ett större sammanhang gav oss kraft att trots allt utstå alla prövningar. Men nu stod krigslyckan oss inte längre bi, vi var inte längre erövrare utan erövrade. Efter att vi kapitulerat vid Perevolotjna några dagar senare inleddes en förödmjukande marsch mot Moskva. De av oss som överlevde marschen till Moskva tvingades passera genom sju så kallade triumfportar, vi bespottades och förnedrades.
Jag hamnade så småningom i Tobolsk där det fanns många svenskar och en svensk församling. Det var ett hårt liv och de ryssar som bodde i staden var avogt inställda till oss fångar från fiendeland. Vi lärde oss ändå att leva samman och trots att det förekom våld, superi och anlagda bränder hittade jag ändå en mening i tillvaron. Efterhand fann jag mig tillrätta och vågade hoppas på att en dag återse min hembygd. Flera män lyckades fly hem till Sverige och någon gång måste kriget ta slut. Jag levde tillsammans med en kvinna, men vi kom aldrig att gifta oss Det var knapert eftersom underhållet från Sverige ofta uteblev. Eftersom jag var kunnig i skriv – och läsekonsterna undervisade jag stadens barn och ibland även de vuxna. Jag lärde mig att inte gå ut på kvällar och nätteroch visste vilka kvarter jag skulle undvika. Superiet var ett stort problem och krogarna avlöste varandra.
Efter tretton långa år återkom jag efter mycket om och men till hemlandet. Ryssarna ville inte släppa dem som inte betalat sina skulder men jag var lyckligtvis inte en av dem. Med slädar färdades vi genom Sibirien och anlände sedan till Moskva och därefter färdades vi till S:t Petersburg för vidare hemfärd till Sverige.
Till slut kom jag alltså åter till Sverige och kunde berätta om mina äventyr. Med dessa rader avslutar jag min levnadsberättelse.
Petter
